Mässling

För flera hundra år sedan noterade läkare i mellanöstern att det finns en sjukdom som sprider sig oerhört fort och beskrev de typiska symptomen som ses vid mässling. År 1757 beskrev en skotsk läkare vid namn Francis Home att mässling orsakas av en infektion som sprider sig mellan människor.

Under början av 1900-talet blev mässling en nationellt anmälningspliktig sjukdom i Sverige, vilket innebar att vårdgivare och laboratorier behövde rapportera alla diagnostiserade fall. I mitten av 1900-talet utvecklades ett vaccin som erbjöds runtom i världen men sjukdomen förekommer än idag i mer utsatta områden.

Utvecklingen av vaccination mot mässling

1954 samlade John F. Enders och Dr. Thomas C. Peebles blodprover från flera sjuka studenter under ett mässlingsutbrott i Boston, Massachusetts. De ville isolera mässlingviruset i studentens blod och skapa ett vaccin mot sjukdomen. De lyckades isolera mässling i 13-årige David Edmonstons blod. År 1963 utvecklade John Enders och kollegor ett vaccin och licensierade det. År 1968 producerades ett förbättrat och ännu svagare mässlingvaccin av Maurice Hilleman och kollegor. Detta vaccin, som kallas Edmonston-Enders (tidigare ”Moraten”), har varit det enda mässlingvaccinet som använts sedan 1968. Mässlingvaccin kombineras vanligtvis med påssjuka och röda hund (MMR), eller i kombination med påssjuka, röda hund och varicella (MMRV).

Utrotningen av mässling

Under 1900-talet tog man fram riktlinjer och mål för att eliminera mässling. Även om detta mål inte uppfylldes förrän många år senare så minskade utbrotten av mässling till följd av mässlingvaccin. I dagsläget anser man att mässling i princip eliminerats från Sverige tack vare ett mycket effektivt vaccinationsprogram, liksom bättre mässlingkontroll.